Ur henne, 2025

I Ur henne vilar ett huvud nära marken, avskilt från kroppen men fortfarande närvarande. Den öppna blicken möter betraktaren och skapar en förskjutning mellan att se och själv bli sedd. Gestalten befinner sig i ett tillstånd mellan vila och utsatthet, mellan det levande och något som långsamt förändras.

Lerans tyngd och bearbetade yta förstärker känslan av något som lämnats kvar eller just återfunnits. Verket undersöker ansiktet som bärare av minnen och erfarenheter, där det kroppsliga fragmentet får en egen närvaro. Det blir en stillsam reflektion över förlust, förändring och det som består.