Giant – en process i skala och närvaro

Karolina Svensk
7 apr.
1 min läsning

Uppdaterat: 22 sep.

Att skapa stora skulpturer fångar mitt intresse och möjliggör en utforskning i skala och proportioner. Med Giant ville jag tänja på gränserna för materialet och kroppen som form – att arbeta i en storlek där närvaron blir fysisk och direkt.

Från skiss till volym

Arbetet började med ritningar och enkla markeringar i cellplastblock. Ansiktets proportioner drogs upp i stora drag, linjerna formade en kontur av något som ännu bara var en antydan. Genom sågning, slipning och successiva lager av Husfix började en mänsklig gestalt växa fram. Processen var fysisk – nästan en kamp – där materialet både bjöd motstånd och öppnade för nya uttryck.

Ansiktets blick

Det centrala i Giant är blicken. Skulpturen ska inte bara föreställa ett ansikte – den ska se. Som en del av projektet integreras därför en videoinstallation. Filmer med ögon som projiceras på skulpturen förändras gradvis från barn till vuxen, ibland som stillbilder, ibland som en rörlig blick. Denna förändring förstärker upplevelsen av skulpturen som ett levande väsen – både närvarande och föränderlig.

Närvaro i rummet

Med sin monumentala skala konfronterar Giant betraktaren. Storleken tvingar oss att förhålla oss till den på ett kroppsligt plan, samtidigt som videoprojektionen ger en känsla av intimitet. Skulpturen blir både monumental och sårbar – en gestalt som ser och hör bortom det uppenbara, som låter oss reflektera över vår egen litenhet och styrka.